.

Han tror att jag ljuger för honom,

när jag i själva verket 

ljuger för mig själv. 

Jag har vägrat, suttit emot och vägrat.

 

Jag vill inte, sa jag en dag när löven fortfarande satt kvar på träden.

Löven var gröna, och jag vägrade, eller om det var att jag inte vågade.

På något sätt ramlade jag ändå. Rakt ner i djupet där det inte ens fanns några löv.

Eller några träd. 

Jag vet inte om det var för att jag kikade för långt utanför kanten, eller om det var

för att jag slutade vägra. 

Jag satt nere på djupet och funderade på

om han ser mig, på samma sätt som 

jag ser honom.

 

Jag vill fortfarande inte, sa jag en dag när löven låg på marken.

Löven var roströda, och jag visste inte hur mycket

jag skulle förstöra mig själv,

bara inom två veckor.

 

Det har gått så lång tid, och jag kan fortfarande inte andas

när jag vet att han tänker på någon annan

på det sättet jag tänker 

på honom,

 

 

 

 

 

Vem är hon egentligen? Anna Sofie. 

Vem är hon? 

Vem vill hon vara?

 

Hon vill vara mycket mer än vad hon är. Hon duger inte som det är. Hon vill rädda världen, ta över allt, ta sig härifrån. Hon vill bort härifrån, hon vill vara någon annan.

 

Tre veckor.

Tre veckor.

Tre veckor utan min finaste. 

 

Hela veckan är ett moln av ångest,

ett virrvarr av tankar.

Andas, kommer fram till ett svar.

Ångest.

"Men Sofie, vad håller du på med?"

 

Det är söndag.

Och väntan gör mig galen. 

 

 

minus 1, 

minus 2,

minus 3,

minus fyra.

Och det är inte bättre än.

Försöker att inte dränka mig i tankar. Försöker att inte ramla rakt ner i pölen där min hjärna och mitt hjärta drar mig rakt ner i en avgrund så djup att jag nog aldrig kommer ta mig upp igen.

 

Hur slutar man tänka på någon? 

Hur slutar jag tänka på saker jag önskar skulle kunna hända?

Hur slutar jag vilja ha honom?

 

 

Jag orkar inte med att min hjärna gör såhär mot mig. 

och allt jag tänker på är att jag inte vill tvätta håret.

 

 

 

Hur vet man att man är kär egentligen? Hur vet man att man inte bara har lite högt blodsocker, eller lite för hög promillehalt i blodet? Eller att man kanske är så euforisk att alla känslor som korsar ens väg förvandlas till något annat. Till kärlek. Kärlek?

Jag är snart arton år och tror att jag aldrig har varit kär på riktigt. Jag tror att alla förvirrade känslor som funnits i min kropp är snedvrida önskemål om att slippa sova ensam. Det enda gången jag tror att jag har haft några allvarligare känslor än sovsällskapstörst så slutade det så brutalt illa att jag tror att det förstörde mig lite. 

Jag tror att jag inte vill bli kär. Jag tror att det sitter en spärr i mig som säger ifrån när mitt hjärta går lite för långt.

Men hur gör man då? Hur släpper man kanten och låter sig falla? Hur gör man? 

 

Och jag bråkar ännu än gång med tanken på
om det är känslan
eller personen
som fattas
mig.

 

Jag väljer känslan. Det är så mycket lättare så.