.

Det är söndag.

Och väntan gör mig galen. 

 

 

minus 1, 

minus 2,

minus 3,

minus fyra.

Och det är inte bättre än.

Försöker att inte dränka mig i tankar. Försöker att inte ramla rakt ner i pölen där min hjärna och mitt hjärta drar mig rakt ner i en avgrund så djup att jag nog aldrig kommer ta mig upp igen.

 

Hur slutar man tänka på någon? 

Hur slutar jag tänka på saker jag önskar skulle kunna hända?

Hur slutar jag vilja ha honom?

 

 

Jag orkar inte med att min hjärna gör såhär mot mig. 

och allt jag tänker på är att jag inte vill tvätta håret.

 

 

 

Hur vet man att man är kär egentligen? Hur vet man att man inte bara har lite högt blodsocker, eller lite för hög promillehalt i blodet? Eller att man kanske är så euforisk att alla känslor som korsar ens väg förvandlas till något annat. Till kärlek. Kärlek?

Jag är snart arton år och tror att jag aldrig har varit kär på riktigt. Jag tror att alla förvirrade känslor som funnits i min kropp är snedvrida önskemål om att slippa sova ensam. Det enda gången jag tror att jag har haft några allvarligare känslor än sovsällskapstörst så slutade det så brutalt illa att jag tror att det förstörde mig lite. 

Jag tror att jag inte vill bli kär. Jag tror att det sitter en spärr i mig som säger ifrån när mitt hjärta går lite för långt.

Men hur gör man då? Hur släpper man kanten och låter sig falla? Hur gör man? 

 

Och jag bråkar ännu än gång med tanken på
om det är känslan
eller personen
som fattas
mig.

 

Jag väljer känslan. Det är så mycket lättare så.

 

Jag är livrädd för framtiden. 

Jag är livrädd för att fastna här.

Jag är livrädd för att inte hitta ut.

Jag är livrädd för att inte hinna få ordning på mig själv, 

 

Innan tiden är slut.

Jag vill alltid verka som den modiga, tuffa tjejen som inte bryr sig om något. Jag vill alltid vara hon som tar ansvar, styr upp allting och det bästa jag vet är när folk ser upp till mig, vill vara som mig och att jag får vara en förebild.

Ibland vill jag inte vara hon.

Ibland vill jag vara blyg, lite förstörd och jag vill att någon ska ta hand om mig. Jag vill få vara liten och skör. Jag vill få vara trasig, lite behövande. 

 

Ibland vill jag bara att någon ska se mig som liten och förstörd, och ta hand om mig. Jag orkar inte alltid dra på mig rollen som den modiga tjejen. För just nu, är jag inte den modiga tjejen. Jag är Anna Sofie, lite trasig, och behövande. 

Sammanfattar gårdagen med ord som - 

Vägrar att ångra något. Det enda jag ångrar är att min telefon inte blev så väl omhändertagen. Min kära galaxy. Förlåt, och tack för den här tiden. Jag kommer sakna dig.

 

 

Efter en vecka fylld av konserter, dansshower och facebook-sånger är jag så brutalt utmattad att jag inte vet varken in eller ut.

Både psykiskt och fysiskt då jag fått ta så mycket skit från en person som står mycket högre än mig i skolans regi. Jag klarar inte av hennes sätt att konstant få mig att må som en asfaltsväg. Jag mår så dåligt över saker hon sagt till mig, och saker hon inte sagt, men saker jag ser. Saker som min hjärna inte kan släppa, och de bara maler och maler i min hjärna tills att jag faktiskt sprängs av överhettning. 

 

Just nu är det enda jag vill att ligga i min säng och aldrig kliva upp igen. Jag vet att detta inte är en verklighet jag vill ha egentligen, men just nu är detta något som står först på min attgöra-lista. Strax efter detta står att skriva en Short Story på engelska, dock så är det så många bitar i mig som inte orkar detta. Jag orkar inte ens tvätta bort sminket eller bestämma om jag ska duscha imorgonbitti eller inte. 

Det enda jag vet är att jag ska dricka vin imorgon. 

Det är tisdag, och jag blöder. 

Inte bokstavligt talat, men jag lovar att om någon öppnade mig, bara en liten glipa, skulle hela min insida forsa ut. Så trasig är jag och jag vet inte ens vart jag ska ta vägen.

 

Hur kan det bli såhär? Hur kan min hjärna göra så mot mig? Hur kan någon annan göra så mot mig? Varför låter jag mig gång på gång bli nertryckt av mig själv och massa andra? Varför?